Lovas fibromyalgi

Acceptera mera. Igår hade jag ett riktigt sammanbrott när jag kom hem från träningen.

Pojkvännnen frågade påväg hem hur träningen gick? Sa som det var, att det inte alls kändes bra. Ungefär som om jag var full på planen eller tagit citodon. Är som att jag går in i en dimma, där mina sinnen stänger av sig och jag reagerar inte på omgivningen. Det händer inte bara på träningar utan även till vardags. Pojkvännen sa att han märkt att jag brukar stänga av när jag träffar hans familj, släkt och liknade.

Plötsligt blev jag väldigt ledsen, så började gråta i bilen och det bara fortsatte när jag kom hem. Ibland känns det som om jag blir tvingad att vara någon annan eller kanske bli en helt annan människa. Tycker det känns jobbigt att jag upplevs ointresserad och likgiltig. Jag är bara trött och då stängs mina kognitiva funktioner bara av.

Tror jag också är inne i en period då jag börjar acceptera min situation. Förut har jag undvikigt att se mig själv som sjuk, nu vet jag varför. Jag blir ledsen och gråten kommer. Allt som oftast så påminner också verkligheten mig om hur det är, speciellt då jag inte klarar av att prestera. Så förut har jag nog överpresterat för att slippa vara ledsen. Det är inte hållbart i längden såklart, orkar inte längre. Nu när jag börjat acceptera och tycka att det är okej att ha en dålig dag, eller att saker och ting känns jobbiga, eller när jag inte kan prestera, eller att jag inte har lust, eller inte orkar... jag har på nått sätt börjat möta det jobbiga och börjat acceptera. Tror det är därför jag gråtit en del på senare tid, det gör ont att acceptera och väcker mycket sorg inom mig. Men tror det är läkande och att det är nått jag måste igenom. Jag orkar nämligen inte ha en verklighet som gör sig påmind, jag vill ju leva i den hela tiden. Det är det jag menar med att acceptera, att se situationen/verkligheten som den är. Kan inte längre föra ett krig mot sjukdomen, måste lära mig leva med den. Helt enklet att jag är en känslig person och behöver leva med det.