Uppe sent och läser!
Idag hämtade jag denna bok (bild ovan) på biblioteket, oj vad den väcker tankar!

Så därför en sammanfattning på mitt smärtlindringsprogram. Saker som har hjälp mig att bli bättre, för det har ändå blivit bättre med åren (med undantag för förra året då jag hade mycket problem med smärta i ansiktet). För några år sen kändes smärtan som knivar i kroppen, det gick knappt att sova, minsta beröring gjorde ont, vanliga saker som att sitta 5 min vid datorn gick inte, var konstant trött och ville sova hela tiden, magen var konstant svullen och magkatarren brände upp i halsen...  nu har det gått framåt, smärtan är något lindrigare, sover bättre, mycket bättre mage, mår bättre mentalt, orken delvis bättre.



LOVAS SMÄRTLINDRING FÖR FIBROMYALGI

1. LCHF
Nu har jag nästan gått på lågkolhydratskost i ett år och gjort en stora skillnader. Ibörjan blev det nästan lite värre än det blev bättre. Första månaden kom jag knappt ur sängen för att jag var så stel, orsaken var att jag började sova hela nätter. Det var inte min kropp van vid eftersom jag inte gjort det under flera år, den var alltså inte van vid vila. Numera sover jag helt okej, kan ha problem att somna ibland, men inte alls som förr. Såklart kan det fortfarande också vara problem att somna om på morgonen om jag blir väckt och har mycket värk. Då måste jag upp och röra på mig först. Sammanfattningsvis mycket bättre sömn. Vilket är en viktig nyckel för smärtlindring.

IBS-magen har också blivit mycket bättre, magkatarren är så gott som borta och svullnaden mycket mindre. Även humöret har blivit bättre eftersom en svullen mage kunde förstöra en hel dag.

Jag har också minskat i vikt (nästan 10kg), nu väger jag lika mycket som innan jag blev sjuk. Gick nämligen upp mycket i vikt när jag testade olika mediciner. Kan tillägga att viktnedgången tog rätt lång tid, kom verkligen successivt.

Blodsockret har även det blivit bättre, är jämnare i humöret och kraschar inte lika lätt. Jag har inte heller något sötsug som jag hade innan. Kunde verkligen vara sjukt sugen på sötsaker förut. Nu är jag istället alltid skönt mätt och inte sugen på massa onödigt.

2. Akupressur/Akupunktur
Förra året började jag gå hos en ny akupunktör som kör akupressur. Det har främst hjälp mot den smärta som jag haft/har i ansiktet. Den var nästan olidlig innan, gick bort flera dagar i veckan då jag var näst intill sängliggandes. Även generella tonusen (muskelspänningen) har gått ner.

3. Meditation/Yoga
Den har hjälp mig att möta smärtan, känna efter. Den har hjälpt mig att bryta smärtcirkeln, dvs att inte stressa upp kroppen ytterligare för att jag har ont och därmed få ännu mer ont. På ett djupare plan har den alltså hjälp mig att acceptera smärtan.

4. Träning
Jag har inte släppt helt på mitt förut så aktiva liv, utan så gott som alltid tränat lite med några uppehåll för riktigt dåliga perioder. En effekt av träning är återhämtning, tycker jag får en effektivare återhämtning vid måttlig träning. Sen älskar jag också att träna, det är kul! Dessutom tycker jag det är mentalt avslappnade, under träning kan jag ofta koppla bort smärtan mer eller mindre beroende på vad jag gör. Träning är en av de sakerna som jag alltid längtar till. Önskar jag kunde träna mer, men måste hålla det på en väldigt måttlig nivå numera.

5. Kunskap/förståelse
Jag har läst första året på naprapathögskolan och det är jag riktigt tacksam för, läst anatomi, fysiologi, strechteknik mm. Det har gett mig en djupare förståelse för hur min kropp fungerar. När jag har ont i ryggen, har jag snarare ont i exempelvis m. trapezius. Jag förstår också hur nervsystemet fungerar, vilket exempelvis underlättar när man vill försöka lura det (minska smärtan). Tror det är lättare att ta hand om kroppen om man förstår den.

Jag har även läst komplementär medicin, ayurveda (indisk läkekonst), svensk örtmedicin och lite kinesisk medicin. Så har har/haft hjälp av många olika huskurer genom åren som har hjälp till att balansera kroppen. Istället för en sjukdom har jag snarare en bild av kroppens obalanser och hur de påverkar kroppens olika system.

6. KBT
Jag har också gått i KBT, vilket fick mig att inse hur viktiga rutiner är. Lärt mig att göra saker fast jag inte orkar eller inte har lust. Insett hur situation, tankar, känslor, beteende samt kortsiktiga och långsiktiga konsekvenser samspelar. Det har verkligen gett mig verktyg för att ändra min vardag långsiktigt. Att aktivera mig har varit en viktig pusselbit, istället för att hamna i passivitet. KBT har varit viktig för att bryta mina destruktiva mönster.

7. Acceptera
Det har tagit mig ganska lång tid att acceptera att jag är sjuk. Det har varit en resa av förnekelse, chocktillstånd, uppgivenhet, skam, frustration, ilska, ångest, kamp och nu senast sorg. Sorgen kom när jag började acceptera på djupet att jag är sjuk, tagit tid att sörja den gamla friska Lova. Kanske inte är helt klar än, sorgen har lagt sig men saknaden kan ibland göra sig påmind. Var också uppgiven då jag var ledsen, men på ett "positivt" sätt. Då jag tror att min uppgivenhet handlande om att jag behövde ge upp vissa saker. Jag har trots allt tvingas leva på andra villkor än jag tänkt mig och har inte kunnat göra det som jag egentligen önskat, gett upp många saker som jag inte klarat pga sjukdomen.

Det som har hänt är att det längre inte är en kamp/motsättning mellan den friska Lovs och den sjuka Lova. Sjukdomen är numera en del av mig. Acceptansen har gjort att det har varit lättare att gå vidare och möta smärtan istället för att fightas emot den.

Jag för heller ingen kamp för att bli frisk. En kamp är som en tävling för mig och det betyder att de dagar jag mår dåligt har jag förlorat. Det resulterar oftast i att man blir arg och frustrerad eller får ångest. Numera försöker jag tillåta mig att bli frisk och de bottnar i hur jag mår och vad jag orkar. Vissa dagar orkar jag inte, då försöker jag acceptera det och ta hand om mig själv så gott det går istället.

Det har också varit en lång resa att acceptera att jag inte kan prestera som förr, eftersom jag varit lite av en prestationsmänniska. Exempelvis har det hänt att jag kommit hem från en träning och börjat gråta för det gått dåligt eller för det varit så jobbigt. Vid närmare eftertanke har jag kanske ställt orimliga krav på mig själv och kanske glömt bort att jag är sjuk.

Numera fokuserar jag inte på min prestation utan på att jag försöker. För mig är försöka en prestation. Många gånger är själva prestationen faktiskt bara att jag tog mig ner till träningen.

8. Stöd
Min pojkvän är mitt största stöd, han har varit en stor del i att jag kunnat accepterat min situation. Ibörjan påminde han mig ofta när jag var arg och ledsen för att jag inte klarat av nått speciellt, "Lova du är ju sjuk". Han såg utifrån att jag inte accepterat. Tänk att han accepterade min fibromyalgi innan mig. Han är också mitt stöd i vardagen när det gäller nästan allt.

Stöd behöver man också från sjukvården, vilket är en helt annan femma. Där har det i alla fall för mig tagit lång tid innan jag hamnat rätt. Varit på frikort några år nu...

9. Kosttillskott och medicin
Sen jag började äta D-vitamin så har jag faktiskt blivit lite piggare, vanligtvis har jag varit helt nere på vårkanten (efter en mörk viner utan sol). Det här är första våren på länge som jag inte känt mig utmattad i kroppen. Jag äter också Omega 3 och multivitamin.

Jag har även testat att äta kreatin, höjer ATP (energin) i musklerna. Tycker att jag orkade lite mer på träningen då. Nackdelen var att det var rätt vätskedrivande, så var nästan konstant törstig. Jag ska snart testa en period till och se skillnaden, känner inte att jag kan utvärdera det riktigt än.

Som smärtlindring tar jag citodon i mina toppar. Det är tyvärr det ända som hjälp mig. Alvedon hjälper inte, för min smärta måste lindras på centralnivå och inte lokalt som paracetamol gör. Försöker undvika att att ta citodon så gott det går, den är nämligen beroendeframkallande vilket känns läskigt. Så har sparsam utskrivning och användning av det. Sen tar jag även medicin för allergin och sköljer bihålorna varje kväll.

10. Har du några tips och råd?
Skriv gärna en kommentar!

Fördel fibromyalgi på högskoleprovet.

Idag har dagen gått jättefort. Största delen har jag tillbringat på biblioteket med min kära vän från Uppsala och pluggat inför högskoleprovet.

Till min förvåning när jag gjorde orddelen från i höstas, så fanns ordet fibromyalgi med!  Det vet jag ju verkligen vad det är. Känns som ett litet litet erkännande att det finns med, kul!

Hann inte med alla delar, så får sätta av lite tid i veckan. Men känns bra att jag börjat, tycker inte det viktigaste att jag har rätt på alla frågor, men bara så att jag är förberedd på tänket och upplägget. Ser provet som ett övningstillfälle, blir ju sälland ett bra resultat första gången man gör det. Känns kul att jag vågar ta utmaningen, hade ju bestämt att jag aldrig skulle göra det.

Har haft ont i bihålorna idag, så fått ta lite smärtstillande. Men blir också groggi av det, så efter vi vara klara med pluggandet fick min vän köra hem mig i min bil. Tur att man har så rara vänner, tacksam för det.

Äntligen är den här super veckan slut, nu ska jag försöka landa. Ska ta ett bad med älsklingen och gosa lite med hunden som är hemma igen. 

Nu har jag skrivit lite bra saker om mig själv. Kanske den där känslan av att jag var arg, snarare var ett behov av att reflektera. Har inte haft så mycket tid för eftertanke idag, men tillfälle gavs nu när pojkvännen sover. Kommit fram till att jag i grund och botten är stolt över mig själv.

Ibland glömmer man frågan: vad får mig nöjd?

Frågan är av vikt och nyttig att ställas regelbundet. Personligen har jag nog en tendens att sväva iväg ibland. Många gånger så är det också saker man vill förändra, men som man faktiskt inte rår över. Då handlar det istället om att acceptera. Tror jag gjort många framsteg på den punkten senaste tiden. Tror bloggen också fyller sin funktion, var väldigt tveksam till en början. Egentligen är ju bloggen som en dagbok och fyller nog samma funktion, dvs reflektion och eftertanke.

Idag har jag mottagit en mail från fibromyalgiförbundet! De beklagade att jag fått dikten på det sättet. Även om det inte var dem som skickat ut den, utan Stockholms lokalförening. Det är tydligen lokalföreningarna som ansvarar för utskicken. Nu hoppas jag att de tar kontakt med Stockholms lokalförening, som också borde vara en största. Så de slutar skicka ut den där hemska dikten till sina nya medlemmar.

Se mitt gamla inlägg:
Varför jag gick ur fibromyalgiförbundet

Idag har jag varit mest trött och inte gjort så mycket. Meditera har jag ändå lyckats med, även om jag var tvungen att ligga ner halva tiden.

Imorgon ska jag jag försöka ta mig ut till ateljén, så jag inte är hemma hela tiden. Tror inte jag mår så bra av det... behöver tänka på nått annat än mig själv.

Orka försöka, en prestation i sig.

Idag har jag haft ett litet genombrott i min tankeverksamhet. Har haft ganska många funderingar och känslor i rörelse senaste tiden. Framförallt har jag varit ledsen och försökt acceptera att jag är sjuk. Också tänkt en del på framtiden. Vill ju börja studera, men väldigt osäkert om jag ens kommer in på den utbildning jag vill gå. Vill gå psykologprogrammet, för att komma in i dagsläget så krävs det 21,4 i snitt. Jag har bara 20,9. Så är på gränsen, men inte tillräckligt. Flera faktorer gör att snittet blir högre, dels så har det ökat i popularitet, stora barnkullar går ut skolan nu och lågkonjunkturen gör också att fler vill studera.

Det jag kan hoppas på är att snittet sjunker så småningom. För tror inte det är någon idé att jag läser upp några betyg, eftersom komplettering av betyg har en särskild kvot som är högre. Kan försig göra högskoleprovet, men det krävs ett väldigt bra resultat på det med, nämligen 1,7. Får se om jag kanske försöker göra högskoleprovet, prova kan man ju alltid.

För att återkomma till mitt känsloutbrott. Den utlösande faktorn var just det här med att jag kanske inte kommer in på den utbildningen jag vill gå. Det handlar väl egentligen om att inte få som man vill. Tänker på att vara sjuk och känna sig begränsad, att jag inte längre orkar göra saker som jag önskar. Min sorg av att jag får avstå saker för att jag inte har samma ork längre. Finns fortfarande en sorg kvar, av att få avbryta studier, flytta hem, inte orka idrotta, vara beroende av andra eller umgås lika mycket folk... visst finns det en annan sida också, att jag får testa och upptäcka andra saker.

Jag har också försökt acceptera att jag kanske alltid kommer vara mer eller mindre sjuk. Kanske alltid kommer vara känslig och tex inte kunna jobba heltid. Är förstås inte en framtid som jag önskar, men kan inte heller styra över det. Förut har jag tänkt att jag ska bli frisk och det har inte funnits ett alternativ. Nu försöker jag vara mera realistisk, att jag inte kan styra över det. Jag kommer kanske aldrig bli frisk och måste kunna möta det. Förbereder mig på motgångar överhuvudtaget. Tänker att det viktigaste är att jag ändå fortsätter att försöka. Att det är mina försök som räknas. Jag har alltså inte gett upp hoppet för att jag inte tror att jag kommer bli frisk. Hoppet lever i mina försök och vilja att bli bättre. Men även om man försöker, så blir inte alltid resultatet det man önskar. Alltså måste det vara försöket i sig som räknas. Annars lurar fällorna tätt, uppgivenhet, ilska och sorg som gör att jag blir passiv. Just det med att bli passiv blir lätt en destruktiv spiral. Det viktiga är att acceptera mitt känsloliv, så att de inte överrumplar mig. Våga misslyckas och fortsätter försöka trots att jag är ledsen eller har andra jobbiga känslor. Försöka!

Acceptera mera. Igår hade jag ett riktigt sammanbrott när jag kom hem från träningen.

Pojkvännnen frågade påväg hem hur träningen gick? Sa som det var, att det inte alls kändes bra. Ungefär som om jag var full på planen eller tagit citodon. Är som att jag går in i en dimma, där mina sinnen stänger av sig och jag reagerar inte på omgivningen. Det händer inte bara på träningar utan även till vardags. Pojkvännen sa att han märkt att jag brukar stänga av när jag träffar hans familj, släkt och liknade.

Plötsligt blev jag väldigt ledsen, så började gråta i bilen och det bara fortsatte när jag kom hem. Ibland känns det som om jag blir tvingad att vara någon annan eller kanske bli en helt annan människa. Tycker det känns jobbigt att jag upplevs ointresserad och likgiltig. Jag är bara trött och då stängs mina kognitiva funktioner bara av.

Tror jag också är inne i en period då jag börjar acceptera min situation. Förut har jag undvikigt att se mig själv som sjuk, nu vet jag varför. Jag blir ledsen och gråten kommer. Allt som oftast så påminner också verkligheten mig om hur det är, speciellt då jag inte klarar av att prestera. Så förut har jag nog överpresterat för att slippa vara ledsen. Det är inte hållbart i längden såklart, orkar inte längre. Nu när jag börjat acceptera och tycka att det är okej att ha en dålig dag, eller att saker och ting känns jobbiga, eller när jag inte kan prestera, eller att jag inte har lust, eller inte orkar... jag har på nått sätt börjat möta det jobbiga och börjat acceptera. Tror det är därför jag gråtit en del på senare tid, det gör ont att acceptera och väcker mycket sorg inom mig. Men tror det är läkande och att det är nått jag måste igenom. Jag orkar nämligen inte ha en verklighet som gör sig påmind, jag vill ju leva i den hela tiden. Det är det jag menar med att acceptera, att se situationen/verkligheten som den är. Kan inte längre föra ett krig mot sjukdomen, måste lära mig leva med den. Helt enklet att jag är en känslig person och behöver leva med det.

Denna bok (Anna Kåver, Att leva ett liv, inte vinna ett krig) har jag precis reserverat på bibblan Var några år sen jag läste den. Men tror den är mer aktuell än någonsin. Närmare mig nämligen acceptansen igen, känner att jag är påväg, men inte riktigt där än. Behöver acceptera min sjukdom och alla dess symtom. Lära mig leva med den och inte kämpa emot den som det väldigt lätt blir.

Men känt länge att mitt "tillfrisknade" inte är en kamp. Även om man ibland får höra att man ska kämpa, men tror inte på det. När man kämpar blir det en kamp, en tävling. I en tävling så vinner man eller så förlorar man. Vissa dagar är man så dålig att man inte orkar, alltså förlorar man. Då det händer mår jag väldigt dåligt, känner mig värdelös eller oduglig. Försöker att tillåta mig saker istället, förändringar. Tror att tillåta handlar om att acceptera. Att det ibland känns jobbigt eller att man verkligen inte har någon lust.  Att infinna sig i det och göra saker ändå.

Sov inte så bra i natt heller, vaknade av att magen gjorde ont. Räddningen idag var att jag sakta tog mig ur sängen, låg kvar och lyssnade på Sommar i P1, Petra Marklund (September). Tycker det är så mysigt med radio, man kan göra saker samtidigt eller som jag brukar göra ingenting alls.

Tillslut kom jag upp efter cirkus två timmar. Fick i mig lite frukost och lite kaffe. Pojkvännen fick åka och handla själv. Sen skulle pojkvännen över till sin bror, hade tänkt att haka på. Men kände att jag inte orkade. Istället valde jag att meditera i en timme.

Känner nu att det var precis rätt, känner mig mycket lugnare och har inga problem med rastlöshet än så länge. Annars så har söndagar alltid varit en jobbig dag för mig. Förut när jag pluggade, kunde jag aldrig somna på söndagar. Tror kroppen stressade upp sig för kommade vecka. Är fortsatt så att jag brukar må lite sämre på söndgar. Man landar väl och tänker tillbaka på veckan samtidigt som man planerar för nästa.

Ska föröska meditera en timme imorgon med, kommer säkert känns lite jobbigt. Men just när det känns som mest jobbigt, är då det gör mest nytta. Få ner stressen i kroppen, upplever mer värk när jag är stressad. Behöver möta mig själv varje dag, en timme av tysnad och icke görade. Min stund då jag kan växa medvetet.

Idag har jag äntligen sovit ut. Märker vilket annat lugn det blir i kroppen. Tänker ta ett bad nu, för kan inte riktigt slappna av. Min pojkvän har besök och de tittar på zombie film, massa krigsljud typ... vi bor ju bara i en etta, så finns inte så många ställen att ta vägen.

Varit på akupunktur idag med, tredje gången. Fösta gången gjorde de så ont att jag bara grät hela behandligen igenom. Hans assistent fick komma och tråka min tårar, de tog liksom inte slut. Idag gjorde också ont, men grät bara lite. Men tror på behandligen, den känns rätt för han hittar på milimentern rätt punkter att trycka på och sen sätter han nålar. Vi får se, efter fyra behandligar ska man märka skillnad. 

Jag har också bestämt mig för att sluta hos min kinesolog. Gått där 1,5 år, men inte fått önskat resultat. Immunförsvaret har blivit bättre, men det är det ända. De är kanske dumt, borde kanske ha mer tålamod. Men nån gång måste man väl inse att det faktiskt inte ger de resultat man önskar. Kostar också en hel del pengar.

Nu ska jag testa den här akupunkturen 8-10 ggr samt se om kostomläggningen ger fler resultat. 

Varför jag gick ur fibromyalgiförbundet

Den här inlägget kan skapa lite känslor, gör det för mig i alla fall. Hösten då jag fick min diagnos gick jag med i fibromyalgiförbundet. Jag fick hem kuvert med lite olika informationssedlar samt en lång dikt "mitt namn är fibromyalgi". Samma dikt fick jag också lite senare av en ung tjej som skulle informera mig om sjukdomen. Hon berättade att hon hade dikten på kylskåpsdörren och att hon tyckte den var så bra. Dikten figurerar också en del på nätet.


Låt mig förklara varför jag lika gärna skulle kunna hänga upp min dödsannons på kylskåpsdörren istället. Varför jag inte alls tycker den är bra...


Blir mest arg när jag läster den, inte för att sjukdomen är hemsk i sig, utan för dikten är så negativ. Den får mig att känna mig som ett kränkt offer samt målar upp en väldigt dyster framtid. Den innehåller också en del felaktigheter, "jag är  nu din följeslagare för resten av livet.".  Det finns folk som tillfrisknar från fibromyalgi. 


Fler utdrag av dikten "Din familj, dina vänner och dina arbetskamrater kommer alla att lyssna till dig ända tills de tröttnar på att höra om hur jag får dig att må ...del kommer att börja prata bakom din rygg, medan du sakta känner att du håller på att förlora din värdighet i dina försök att få dem att förstå." Eller " tillsagd att tänka positivt, förnedrad, uppmanad att rycka upp dig, och MEST AV ALLT, aldrig bli tagen på allvar med hur du känner dig, när du klagar till läkaren om hur utmattandet livet är varje dag".  Sist men inte minst, avslutningen "Den enda plats du kan få någon support eller förståelse från, angående mig, är ANDRA MÄNNISKOR MED FIBROMYALGI. Högaktningsfullt Din Osynliga Kroniska Sjukdom" Känns som man ska gå med i någon slags tycka synd om varann klubb. Klart man vill bli förstod, men tycker inte det är det samma som att tycka synd om varann (eller sig själv). Tror att det i längden är stöttning man behöver, hur man lär sig leva med sjukdomen och hantera vardagen. Kanske uppmuntran och fokusera på det postiva för att orka. 


Tycker hela dikten känns som en lång depression. Visst kan man känna sig kränkt av sjukdomen ibland, men man behöver inte kränka sig själv också. Skäms förbundet som skickar ut sånna dikter till nya medlemmar. Beundrar dock tjejen som hade den på kylskåpet och läste den varje dag, hur orkar hon? 


Dikten i sin helhet:
Hej! 
Hittar du någon som jag Mitt namn är Fibromyalgi. Jag är en Osynlig Kronisk sjukdom och jag är  nu din följeslagare för resten av livet. Andra runt omkring dig kan inte se eller hota mig, men DIN kropp kan känna mig. Jag kan attackera dig var, när och hur jag vill. Jag kan orsaka dig våldsam smärta eller, om jag är på bra humör, orsaka dig värk överallt. Jag minns när du och Energi sprang omkring tillsammans och hade kul. Jag tog Energin från dig och gav dig Utmattning istället. Försök att ha kul nu! Jag tog även God Sömn från dig och gav dig Fibro-Dimma i utbyte. Jag kan få dig att darra inombords, eller få dig att frysa eller svettas medan alla andra känner behag.
Javisst ja, jag kan få dig att känna ångest eller depression också. Om du har planerat något eller ser fram emot en spännande dag, så kan jag ta det ifrån dig med. Du bad inte om mig, jag valde dig av  olika anledningar, t ex det där viruset du aldrig blev fri från, eller den där bilolyckan eller kanske var det de där åren av förödmjukelse och trauman? Hur som helst, jag är här för att stanna. Jag hör att du tänker gå till en läkare som kan göra dig av med mig. Jag skrattar så jag kiknar. Försök du bara. Du kommer att vara tvungen att gå till många, många läkare innan du n hjälpa dig på ett effektivt sätt.
Du kommer att bli ordinerad värktabletter, sömntabletter, energipiller, tillsagd att du lider av ångest  eller depression, rekommenderad att prova TNS, bli masserad, tillsagd att om du sover och  motionerar regelbundet kommer jag att försvinna, tillsagd att tänka positivt, förnedrad, uppmanad att rycka upp dig, och MEST AV ALLT, aldrig bli tagen på allvar med hur du känner dig, när du klagar till läkaren om hur utmattandet livet är varje dag. Din familj, dina vänner och dina arbetskamrater  kommer alla att lyssna till dig ända tills de tröttnar på att höra om hur jag får dig att må och om vilken utmattande sjukdom jag är. En del av dom kommer att säga saker som- "Äh, du har bara en dålig dag!" eller "Ja jag kom ihåg att du inte kan göra saker du kunde för 20 ÅR sedan." utan att höra att du faktiskt sa 20 DAGAR sedan, en del kommer att börja prata bakom din rygg, medan du sakta känner att du håller på att förlora din värdighet i dina försök att få dem att förstå. Speciellt när du är mitt inne
i en diskussion med en "normal" människa och har glömt vad det var du skulle säga härnäst. Avslutningsvis, ( jag hoppades kunna hålla denna del hemlig, men jag antar att du redan listat ut det).
Den enda plats du kan få någon support eller förståelse från, angående mig, är 
ANDRA MÄNNISKOR MED FIBROMYALGI. 
Högaktningsfullt
Din Osynliga Kroniska Sjukdom

Känns som det var min sämsta bandyträning ever. Kände av citodonen jag tog igår. Så sprang i min egna dimma utan att reagera. Hade svårt att andas med, så gick ner från forwarden till backen för att slippa springa så mycket.

Men spelade i alla fall hela träningen trots att det gick så dåligt. Men känns alltid sådär efteråt, som om man skämt ut sig. Försöker tänka att bedriften idag var bara att jag faktiskt tog mig till träningen.

Just när det kommer till träning blir det så tydligt det här med prestation. Prestation är ju inget jag kan "kicka" på just nu, resultaten blir inte de samma nu när jag är sjuk. Så får nöja mig med mindre, typ att jag tränar och att jag inte ger upp. Försöker också tillåta mig att fuska när jag tränar, det var en omöjlighet förut. Ta en genväg när jag springer, passar bollen för att slippa röra på mig, armhävningar på knäna...

Älskar ju att träna och har svårt att låta bli. Så fort jag känner att jag orkar så försöker jag. Förut har det nästan blivit för mycket så jag mått sämre. Nu tycker jag att jag har en bättre balans. Träningen går i perioder, som jag mår. Men tycker att jag mår riktigt bra av att träna, eller snarare att jag får en bättre återhämtning samt att jag stressar av.