Känns bättre idag, kan rekommendera den här lilla filmen som jag upptäckte idag.

Tryck här: 50 people 1 question Paris

Ett filmteam som åker till Paris och ställer en fråga. En viktig fråga som man skulle kunna ställa sig själv oftare... Vad gör dig lycklig?

Nu ska jag göra mig i ordning, ska på födelsedagskalas. Pojkvännens storebror fyller 32 år!

Dagen fortsätter

Idag har jag försökt reda ut min situation. Ringt 2ggr till skatteverket, 3ggr till CSN och pratat med 5 olika handläggare på försäkringskassan.

Försäkringskassan har varit tuffast, är verkligen så att den högra handen inte vet vad den västra gör. Orkar inte gå in på detalj på vad jag har fått höra av dem, men de har gett mig olika uppgifter. Tog alltså fem samtal för att reda ut min situation och där nästan alla hänvisade till en annan handläggare eller myndighet.

Det som har hänt och som jag inte kan ändra på är att jag blivit taxerad på 70 311 kr för 2010. Året 2010 gick jag över från försörjningsstöd till aktivitetsersättning. Jag gick på försörjningsstöd tills jag fick beslutet om aktivitetsersättning i september, då fick jag också min första utbetalning.

Det som ställt till det var att beslutet om min aktivitetsersättning också var retroaktivt. Så jag beviljades aktivitetsersättning från 1 april samma år. Den retroaktiva summan betalde försäkringskassan tillbaka till kommunen för försörjningsstöd. Men kollar man bara på taxeringen ser det ut som jag gått på aktivitetsersättning sen den 1 april de året, vilket inte är fallet. Aktivitetsersättning är också beskattningsbar till skillnad från försörjningsstöd.

Känns som jag har blivit taxerat på pengar jag aldrig haft. När jag gick på försörjningsstöd levde jag på existensminimum. Sen när jag sen gick över till aktivitetsersättning levde jag under existensminimum för då hade de inte beviljat mitt bostadstillägg än, de fick jag först 2011.

Men såhär är tydligen reglerna som gäller, hur sjukt de en må vara. Det året då jag hade det som snålast är också de år de tycker jag ska betala tillbaka på. Det hade inte ens varit möjligt om det hade skett under gällande år.

CSN vill alltså ha tillbaka 3845 kr och försäkringskassan 3120 kr (bostadsbidraget då jag gick på försörjningsstöd) för för mitt minimum år 2010 då jag levde på nästan ingenting.

Ibland undrar man ju över deras regler, de speglar inte direkt verkligheten.

Dessutom måste jag också betala tillbaka lite över 1000 kr på mitt bostadstillägg till försäkringskassan i år. Men det kan jag förstå, det är för att jag har blivit sambo. Sen vill också CSN ytterligare ha 8812 kr i år enligt den nya betalningsplanen 2012, men den är jag rätt säker på att jag kommer få nersatt. Det eftersom min sista utbetalning på min aktivitetsersättning är i mars. Efter det står jag än så länge utan inkomst.

Välkommen till verkligheten!

Sover i omgångar.

Igår var jag helt slut. Åkte och mediterade med min meditationsgrupp, men det blev för mycket. Istället för meditation blev det en kamp att hålla sig vaken och sitta upprätt. Istället fick jag bara mera ont i kroppen av bara ansträngningen. Fick avbryta i halvtid och åka hem.

Cykelturen hem var inte heller en dans på rosor, fick gå halva vägen för att kroppen var så slut. Väl hemma gick jag direkt och la mig och somnade 2,5 tim. Var skönt att sova, men vaknade vi 18.00 så kände mig fortsatt seg.

Såklart gick det inte heller att sova när det var läggdags, sömnbehovet var inte som det brukar vara och smärtan gjorde det omöjligt att sova. Så gick upp igen, tog en lång varm dusch för att få ner smärtan. Gick och la mig igen, men var svårt att somna, frös. Tillslut somnade jag i alla fall, vaknat några gånger och nu kl 05.00 gick det inte att sova vidare. Svårt att sova när jag har mycket värk.

Brukar inte sova på dagtid, just för att rädda nattsömnen. Men igår kändes det inte som jag hade något val, var så trött. Gör jag mycket en dag, så får man betala tillbaka dagen efteråt. Nu måste jag hålla mig vaken under dagen så att jag kan sova ikväll.

Idag ska jag också ringa runt, försäkringskassan och CSN. Reda ut mina betalningskrav, inget som är kul, men måste göras. Vill bara ha det ur världen, men får vänta till slussarna öppnar. 

Hemma igen efter en lång dag!

Undrar vad som hände 2010?
Igår när jag hade kommit hem och landat och trodde att de inte skulle bli värre, så öppnade jag två kuvert från försäkringskassan. Båda var med återbetalningskrav, de ena kan jag förstå, men det andra från 2010 gällande bostadsbidrag förstår jag mig inte på. Sammanlagt så är det en summa på 4 000 kr. Saken gör det inte heller bättre att CSN vill att jag ska betala av 12 000 i år, varav 4 000 är en rest från året 2010.

Året 2010 är det år jag jag gick över från försörjningsstöd till aktivitetsbidrag. Kommer ihåg den hösten, för jag trodde det skulle bli mer med aktivitetsersättningen. Men blev inte så för att jag inte hade inte då fått mitt bostadstillägg. Så den höstan levde jag under existensminimum. Bostadstillägget fick jag inte först våren 2011, och det var också en viss summa retroaktivt. Känns spontant att det blivit något fel, fast jag varit så noga med alla mina papper.

Tyvärr gick det inte att komma fram på kassans kundtelefonen igår, var för hög belastning. Kanske fler som fått sånna otrevliga brev.

Visst känns det oroande och smått sjukt att farbror staten vill ha tillbaka 16 000 kr av mig i år. Min sista utbetalning av aktivitetsersättningen är i mars, är inte ens möjligt för mig att betala tillbaka de pengarna just nu. Vet inte om jag ska skratta eller gråta.

På måndag blir det i alla fall till att dansa med alla myndigheter. Arg är vad jag är. 

Nu har jag varit hos läkaren

Var där i nästan tre timmar. Tog mycket längre tid än jag befarade och var såklart jobbigt. Hon ställde många frågor, som väckte många minnen. Började gråta några gånger, kan bli så när man minns... eller är väl jobbiga känslor som dyker upp i sånna situationer. Hon undersökte kroppen noggrant också, var min smärta sitter och så. Nästa vecka blir mitt läkarutlåtande klart.

Sen var jag på provtagningen också och lämnade fyra rör blod till massa olika prover som hon tog för säkerhetsskull. Vet att jag tagit dem förut med. Dock gick det inte så bra för sjuksköterskan som skulle tappa blodet. Fick inte ut nått blod i första armen, hon sa att jag skulle slappna av, men de var inte så lätt. Gick bättre med andra armen som tur var och proverna hann nätt och jämt med provbilen som fick vänta på mig.

Nu är jag hemma och landar, blev några tårar när jag kom hem också. Tur man har en tröstande pojkvän. Var jobbigt psykiskt att vara där, man blir så påmind om allt. Just nu har jag i alla fall lugnat mig, tänker på alla saker jag inte kan göra nått åt. Försöker bara vara.

Nu är jag tillbaka kära läsare!

Har haft lite tekniska problem, men nu har jag fått tillbaka min macbook air. En eloge till Apple också som lagade min dator trots att garantin gått ut.

Fedor har hittat en ny plats i hallen, min lilla korg som jag har vantar och mössor i. Den är egentligen lite för liten för honom, men han brukar mosa in sig i den. Idag när jag skulle gå hemifrån var jag tvungen att  flytta på sötnosen, men både mössa och vantar var härligt varma.

Imorgon ska jag till läkaren, hon ska skriva ett nytt läkarintyg till mig. För mina dagar går ut första april. Beslutet om förlängning är långt ifrån klart än, försäkringskassan måste också handlägga och godkänna. Hoppas det inte dröjer allt för länge och att de också går på läkarens linje. I värsta fall står jag utan inkomst och utan att ha de resurser som krävs för att jobba eller plugga. Hoppas verkligen allt går vägen nu... alltid jobbigt i sånna mellanperioder där man bara kan vänta på svar. Man blir också påmind om hur beroende man är av andra, vilket också känns jobbigt.

Peppar, peppar!

Om inte...

Emellanåt dyker de dagarna upp, då jag funderar på hur livet hade varit om jag inte blivit sjuk. De kommer då och då och gör mig ofta lite illa till mods. Eller snarare sorgsen.

Imorse vakande jag upp med en konstig känsla, att det hela har gått fel. Att det började med att jag hamnade på sjukhuset i bangkok. Fick åka hem istället för att åka till Australien och jobba där och lära mig bra engelska... var första gången jag var tvungen att lyssna på min kropp och att den fick bestämma. Innan dess så kämpade jag och klarade av omöjliga saker. Som den gången precis innan jag åkte in på sjukhuset då jag var nere och dök på på havets botten. Det jag inte visste då, var att jag dök med ett blödande magsår och att mitt livs skulle förändras drastiskt.

På den tiden hade jag ingen insikt i att jag var sjuk. Den som möjligen anade var min kompis som jag reste med. Det var också hon som tvingade in mig på sjukhuset och därmed räddade livet på mig. Hon tvingade mig att åka hem igen också. I efterhand så har jag insett hur rätt hon hade med allt. Hon såg mig utifrån, med min smärta, trötthet och de magsmärtor jag hade konstant. Jag hade lärt mig leva med det till den grad att jag inte fattade att mitt tillstånd inte var normalt.

Sedan den dagen har jag fått jobbat på min acceptans och det har tagit lång tid. Det var inte alls längesen jag blev öppen med att jag är sjukskriven eller sjuk. Sen ett år tillbaka har jag varit öppen med det, eller bekväm. Någonstans har jag accepterat min sjukdom som en del av mig och känner ingen skam för det heller.

Från början ville jag inte ens vara sjukskriven. Jag har testat att plugga, gick första året på naprapathögskolan. Det var där jag fick min fibrodiaganos. Kommer ihåg den hösten med beskedet, allt blev nattsvart. Har minnesluckor för den tiden. Allt var så jobbigt och gjorde saker fast jag inte orkade. Fattar inte att jag tog mig igenom det första året. Hade jag inte blivit sjuk hade jag varit naprapat idag. Förunderligt hur livet ter sig.

Efter det året kände jag att jag var tvungen att ta en paus. Men ville fortfarande inte bli sjukskriven, så gick ett år på folkis. Jag var naiv på den tiden, trodde att det bara skulle ta ett år för mig att bli "frisk". Givetvis så blev jag inte frisk, men mådde lite bättre. Insåg att jag inte kunde gå tillbaka tillbaka till ett "normalt" liv. Så jag flyttade hem och tillät mig att vara sjukskriven. Trodde också när jag flyttade hem att det bara var tillfälligt för ett år.

Nu har jag varit hemma i tre år. Det har på sätt och vis också varit en kämpig period. Men sakta har jag börjat må bättre också. Fina saker har också hänt, träffat min älskade pojkvän.

Men idag tänker jag på hur jobbigt allt har varit, inte bara de stora händelserna utan också hur jobbig min vardag varit med all smärta och trötthet.

Kanske är det på ett sätt ett friskhetstecken att jag tänka tillbaka, att jag äntligen fått distans. Kan dock inte släppa hur förunderligt livet kan vara och hur det ter sig. Mitt liv har inte blivit som jag hade planerats och hoppas. Men måste på nått sätt acceptera det och försöka uppskatta den resa jag gjort.Vill också vidare... men tappat hoppet om planering och tryggheten som finns där. För mig finns det inte mycket till trygghet. Ju mer jag sökt den har jag kommit på att den ligger över mig, att det kanske inte finns någon. Att allt är föränderligt och att det istället blivit min trygghet eller frihet.   

Kreatintestet har börjat!

Igår tog jag min första omgång kreatin, idag blir då andra dagen.

Plan
5 g/ dagligen

Jag kommer endast att ta 5g om dagen, vilket är något under rekommenderad dos. Vanligen rekommenderas 15g dagligen, men i och med att jag är en liten nett tjej som kommer det inte behövas så mycket. Standard är alltså en kille som maxar styrketräning.

Jag kommer inte heller köra den uppladdning som står rekommenderad, där man fyller på depåerna under en vecka med högre doser. Det är också för att minimera risken för biverkningar och för att min kropp är känslig. Därför kan det ta lite längre tid innan jag märker av effekten av kreatinet.

Efter 6 veckor kommer jag ha uppehåll 3 veckor, för att tömma depåerna. Kroppen ska nämligen inte vänja sig vid kreatinet för då avstannar effekten. Därför ska man alltid ta regelbundna upphåll.

Jag ska också ta min dos på förmiddagen, eftersom det annars kan ha en uppiggande effekt vid sänggående.

Bör också tillägga att man inte ska använd kreatin om man har problem med njurarna.

Tända lampan, orka se och ta tag i saker och ting

Idag har jag varit hos min läkare igen, efter en lång tid av oro. Min aktivitetsersättning (sjukskrivning) går ut den 1 april. April, april är ingen skämtdag för mig, utan en dag av alvar som närmar sig.

Gick bra för hos läkaren, vi ska försöka förlänga mina dagar. Jag är långt ifrån 100% frisk, kanske aldrig kommer bli heller. Men måste komma upp till en nivå då jag klarar av vardagen och viss aktivitet. Jag är inte där än, men börjar sakta försöka öka mängden aktivitet.

Just nu har jag praktik en gång i veckan och försöker också träna regelbundet.

Vi diskuterade också läkemedel. Min läkare vill att jag ska ta antidepp, men jag har redan testat i liten dos för smärtan i två omgångar där jag istället för effekt fick alla biverkningar. Så känner inte för att ta det i första hand. Jag ska istället prova ett kosttillskott som heter kreatin. Det finns rekommenderat på fibromyalgiförbundets sida. Min läkare visste inte så mycket om det, men ställde sig positivt till det. Jag ska testa det först, innan det blir aktuellt mer andra mediciner.

Var min pojkvän som fick upp ögonen för det, det tas nämligen av många som tränar styrka. Kreatin är ett protein som förenklat stärker musklerna, antalet ATP (energin i muskelcellerna som produceras) ökar. Det kan förhoppningsvis motverka den muskeltrötthet jag har.

Här är länken till fibromyalgiförbundet: http://www.fibromyalgi.se/1.0.1.0/26/1/?item=art_art-s1%2F327

Vill också passa på och fråga, är det någon som testat att ta kreatin? Erfarenheter? Effekter? Biverkningar?