Lovas fibromyalgi

En ohållbar lösning

Vi bor i en etta jag, pojkvännen och hunden. Det har blivit för trångt, när jag inte mår bra har Emil ingenstans att ta vägen. Oftast så sätter han sig ändå i köket, vet att det är obekvämt för honom. Tycker synd om honom, han kan inte heller ta hem kompisar när jag mår dåligt. En dag byggde jag en koja till honom, mest på skämt. Men så han skulle få ett eget rum. Att bygga en koja är ingen hållbar lösning... vi är trötta på att bo så litet.

Nu letar vi efter en ny lägenhet, en tvåa. Det har inte gått så bra, väldigt svåra att få. Men ett litet hopp har tänts, vi har hittat en person som vill byta ner sig till en etta. Så vi hoppas, det återstår en heldel arbete för att de ska gå i lås. Våra olika hyresvärdar måste godkänna bytet först, vet inte alls hur lång tid det tar. Kort sagt så vågar jag inte fira än, men hoppet finns där.

Just nu känns det som det är många förändringar på gång, känner mig orolig. Min aktivitetsersättning går ut första april, sen vet jag inte vad som händer. Jag har också en ny läkare som jag ska träffa på tisdag, vet inte alls vilken bedömning hon kommer göra. Är orolig att hon inte ska förstå mig.

Ringde i alla fall min handläggare på försäkringskassan idag. Kändes jobbigt, tycker inte om att dansa med myndigheter. Att man dessutom är beroende av dem gör inte saken bättre. Hon föreslog en åtgärd som heter SAM, där jag ska träffa en beteendevetare tre gånger och göra en helhetsbedöming av min situation. Vad jag behöver för hjälp och vad jag klarar av. Tackade ja till det, är lika bra. Känns inte som om jag har någon riktig koll eller helhetsbild.

Känner att det finns risk att jag kommer börja oro mig för mycket om det här. Det är också en annan ohållbar lösning. Blir inte bättre av att jag oroar mig, snarare att stressen går upp och jag mår ännu sämre. Så försöker säga till mig själv, att allt kommer att ordna sig. Vad är det värsta som kan hända?

Vet faktiskt inte. Men det bästa som skulle kunna hända är att jag skulle bli bättre och därmed kunna känna att jag klarar av allt det här. Min största oro är att jag inte kommer klara av saker, inte leva upp till deras nya krav och kanske må ännu sämre. Jag orkar nämligen inte må sämre, det måste gå framåt för att jag ska orka. Känner mig också osäker om jag kommer få de stöd det behöver.

Blir lite arg på mig själv för att jag går upp i oro. Gör inte heller att jag mår bättre. Tror jag ska försöka tänka att jag bara kan göra mitt bästa, ta hand om mig själv så gott det går. Sen är det även mycket jag inte kan påverka och det måste jag släppa. Får ha tålamod och vänta samt vara saklig, så inget hamnar i svart/vit kategorierna.