Lovas fibromyalgi

Orka försöka, en prestation i sig.

Idag har jag haft ett litet genombrott i min tankeverksamhet. Har haft ganska många funderingar och känslor i rörelse senaste tiden. Framförallt har jag varit ledsen och försökt acceptera att jag är sjuk. Också tänkt en del på framtiden. Vill ju börja studera, men väldigt osäkert om jag ens kommer in på den utbildning jag vill gå. Vill gå psykologprogrammet, för att komma in i dagsläget så krävs det 21,4 i snitt. Jag har bara 20,9. Så är på gränsen, men inte tillräckligt. Flera faktorer gör att snittet blir högre, dels så har det ökat i popularitet, stora barnkullar går ut skolan nu och lågkonjunkturen gör också att fler vill studera.

Det jag kan hoppas på är att snittet sjunker så småningom. För tror inte det är någon idé att jag läser upp några betyg, eftersom komplettering av betyg har en särskild kvot som är högre. Kan försig göra högskoleprovet, men det krävs ett väldigt bra resultat på det med, nämligen 1,7. Får se om jag kanske försöker göra högskoleprovet, prova kan man ju alltid.

För att återkomma till mitt känsloutbrott. Den utlösande faktorn var just det här med att jag kanske inte kommer in på den utbildningen jag vill gå. Det handlar väl egentligen om att inte få som man vill. Tänker på att vara sjuk och känna sig begränsad, att jag inte längre orkar göra saker som jag önskar. Min sorg av att jag får avstå saker för att jag inte har samma ork längre. Finns fortfarande en sorg kvar, av att få avbryta studier, flytta hem, inte orka idrotta, vara beroende av andra eller umgås lika mycket folk... visst finns det en annan sida också, att jag får testa och upptäcka andra saker.

Jag har också försökt acceptera att jag kanske alltid kommer vara mer eller mindre sjuk. Kanske alltid kommer vara känslig och tex inte kunna jobba heltid. Är förstås inte en framtid som jag önskar, men kan inte heller styra över det. Förut har jag tänkt att jag ska bli frisk och det har inte funnits ett alternativ. Nu försöker jag vara mera realistisk, att jag inte kan styra över det. Jag kommer kanske aldrig bli frisk och måste kunna möta det. Förbereder mig på motgångar överhuvudtaget. Tänker att det viktigaste är att jag ändå fortsätter att försöka. Att det är mina försök som räknas. Jag har alltså inte gett upp hoppet för att jag inte tror att jag kommer bli frisk. Hoppet lever i mina försök och vilja att bli bättre. Men även om man försöker, så blir inte alltid resultatet det man önskar. Alltså måste det vara försöket i sig som räknas. Annars lurar fällorna tätt, uppgivenhet, ilska och sorg som gör att jag blir passiv. Just det med att bli passiv blir lätt en destruktiv spiral. Det viktiga är att acceptera mitt känsloliv, så att de inte överrumplar mig. Våga misslyckas och fortsätter försöka trots att jag är ledsen eller har andra jobbiga känslor. Försöka!