Lovas fibromyalgi

Om inte...

Emellanåt dyker de dagarna upp, då jag funderar på hur livet hade varit om jag inte blivit sjuk. De kommer då och då och gör mig ofta lite illa till mods. Eller snarare sorgsen.

Imorse vakande jag upp med en konstig känsla, att det hela har gått fel. Att det började med att jag hamnade på sjukhuset i bangkok. Fick åka hem istället för att åka till Australien och jobba där och lära mig bra engelska... var första gången jag var tvungen att lyssna på min kropp och att den fick bestämma. Innan dess så kämpade jag och klarade av omöjliga saker. Som den gången precis innan jag åkte in på sjukhuset då jag var nere och dök på på havets botten. Det jag inte visste då, var att jag dök med ett blödande magsår och att mitt livs skulle förändras drastiskt.

På den tiden hade jag ingen insikt i att jag var sjuk. Den som möjligen anade var min kompis som jag reste med. Det var också hon som tvingade in mig på sjukhuset och därmed räddade livet på mig. Hon tvingade mig att åka hem igen också. I efterhand så har jag insett hur rätt hon hade med allt. Hon såg mig utifrån, med min smärta, trötthet och de magsmärtor jag hade konstant. Jag hade lärt mig leva med det till den grad att jag inte fattade att mitt tillstånd inte var normalt.

Sedan den dagen har jag fått jobbat på min acceptans och det har tagit lång tid. Det var inte alls längesen jag blev öppen med att jag är sjukskriven eller sjuk. Sen ett år tillbaka har jag varit öppen med det, eller bekväm. Någonstans har jag accepterat min sjukdom som en del av mig och känner ingen skam för det heller.

Från början ville jag inte ens vara sjukskriven. Jag har testat att plugga, gick första året på naprapathögskolan. Det var där jag fick min fibrodiaganos. Kommer ihåg den hösten med beskedet, allt blev nattsvart. Har minnesluckor för den tiden. Allt var så jobbigt och gjorde saker fast jag inte orkade. Fattar inte att jag tog mig igenom det första året. Hade jag inte blivit sjuk hade jag varit naprapat idag. Förunderligt hur livet ter sig.

Efter det året kände jag att jag var tvungen att ta en paus. Men ville fortfarande inte bli sjukskriven, så gick ett år på folkis. Jag var naiv på den tiden, trodde att det bara skulle ta ett år för mig att bli "frisk". Givetvis så blev jag inte frisk, men mådde lite bättre. Insåg att jag inte kunde gå tillbaka tillbaka till ett "normalt" liv. Så jag flyttade hem och tillät mig att vara sjukskriven. Trodde också när jag flyttade hem att det bara var tillfälligt för ett år.

Nu har jag varit hemma i tre år. Det har på sätt och vis också varit en kämpig period. Men sakta har jag börjat må bättre också. Fina saker har också hänt, träffat min älskade pojkvän.

Men idag tänker jag på hur jobbigt allt har varit, inte bara de stora händelserna utan också hur jobbig min vardag varit med all smärta och trötthet.

Kanske är det på ett sätt ett friskhetstecken att jag tänka tillbaka, att jag äntligen fått distans. Kan dock inte släppa hur förunderligt livet kan vara och hur det ter sig. Mitt liv har inte blivit som jag hade planerats och hoppas. Men måste på nått sätt acceptera det och försöka uppskatta den resa jag gjort.Vill också vidare... men tappat hoppet om planering och tryggheten som finns där. För mig finns det inte mycket till trygghet. Ju mer jag sökt den har jag kommit på att den ligger över mig, att det kanske inte finns någon. Att allt är föränderligt och att det istället blivit min trygghet eller frihet.