Lovas fibromyalgi

Att inte leva i skuggan och försöka gå vidare

Just nu är jag rätt ledsen för pratade precis med min handläggare på kassan. Berättade hur uppgiven jag känner mig över situationen. Just nu hatar jag att vara sjuk, eller att inte ha de resurser som krävas i ett samhälle för att klara sig själv. Är väldigt jobbigt att vara beroende av andra, och det är också de andra som har rätt i sina bedömningar och sätter upp regler som inte alltid stämmer överens med verkligheten. Därav känner jag mig maktlös.

Hur mycket jag än önskar att jag var frisk, kan jag inte ändra min verklighet. Kroppen fungerar inte som den ska.

Har tagit mig hårt att få avslag på min aktivitetsersättning. Framtiden är oviss och marken känns inte trygg under mina fötter. Men på nått sätt måste jag ändå vidare, vare sig jag vill eller inte. Vet inte hur det kommer att bli nu, men får försöka påverka de små saker i vardagen som jag kan för att upprätthålla hoppet. Försöka infinna mig i situationen, även om det inte känns rätt.